Nina Weckström TEXT
Leif Weckström FOTO
Arkitekten byggde sig och sin familj ett hus. Det blev ett ljust och öppet, förunderligt föränderligt hus. Ett hus som lämnar rum för valfrihet i senare skeden och inte reglerar vardagen innanför dess väggar.
Uppe på krönet på berget, som är en förlängning av Lojoåsen och ligger söder om Karis station, står fristående bostadshus av alla sorter, gamla trävillor med spröjs och burspråk och moderna tegelhus med strama linjer, och så uppstickaren, ett skinande vitt trähus som har tagit sin plats på det moss beklädda berget och under resliga tallar.
Huset liksom lyser i grönskan samtidigt som det tar hänsyn till miljön och naturen. För fast det är vitt och högt och synligt har byggnaden underordnat sig landskapet. Här bor arkitekten Marco Casagrande och hans hustru, regissören Nikita Casagrande och förstås charmtrollet Marlon, nästan 2 år, samt de äldre syskonen Olivia, 15 och Lukas, 13. Förr bodde Marco och Nikita Casagrande i Åbo, men i något skede infann sig tanken om att bygga eget i Karis, och bli grannar med Marlons farföräldrar.
Även om alla arkitekter ingalunda bor i hus som de har ritat för sig och sin familj är ett sådant projekt givetvis något av en dröm. Och i Karis har Casagrande haft möjlighet att anpassa huset till familjens behov och betingelser, gestalta en byggnad och ett hem som speglar hans värderingar i skönhet, ekologi och sund livsstil.
Med respekt för naturen
– Jag har utgått från strävan att huset ska smälta in och respektera naturen. Huset står inkilat i ett kuperat landskap med gammal skog, gröna mossor och gråa och utan att störa blåbärsskogen och smultronstället. Vi har inte fällt ett enda träd, rubbat på en enda sten eller sprängt berg för att bereda
plats. I stället har naturen styrt gestaltningen av huset, säger han.
Byggnaden är inte en rektangulär låda utan ett hus som kryper upp längs terrängen och öppnar sig mot solnedgången. Gaveln mot väster är i själva verket som ett ofantligt fönster, från golv till tak och med en takhöjd på fem sex meter blir intrycket överväldigande. Skogslandskapet kliver rakt in.
– Så fort Marlon lärde sig krypa tog han sig fram till fönstret och så låg han där hur länge som helst och var nöjd med att få titta på fåglar, hare och rådjur, säger Nikita Casagrande.
Ett rum på 140 kvadratmeter
På grund av nivåskillnaderna i terrängen står huset i två plan, men de några få trappstegen bidrar egentligen bara till att skapa en spännande rumskänsla. I princip är det fråga om en bostad på 140 kvadratmeter i ett enda rum. Egentliga avskilda rum finns inte med undantag för badrummet, tamburen och ett litet rum som är avsett för både arbete och Lukas. Olivia till exempel sover på ett loft ovanför badrummet, utan väggar.
Badrummet är förresten bokstavligen gjort för bad. Halva rummet är nämligen badkar som ligger två tre trappsteg ner från golvet. Det blir inte mindre raffigt av att husets färgskala, svart och vitt, gäller också här med vita väggar och kolsvarta golvtegel som leder in i det rymliga badkaret.
– I somras räknade vi som mest tio ungar i badkaret samtidigt.
Huskroppen är avlång med sovrummet som vetter mot gatan och vardagsrummet mot skogen. Köket finns i anslutning till vardagsrummet och mellan rummen finns alltså inte dörrar. Öppenheten är viktig för att ljuset ska få flöda från rum till rum. Känslan av rymd förstärks av de vita väggarna, det
matta bleka golvet som har behandlats med en omgång lut, mjölkvita glasdörrar som döljer skåp och garderober och de vita platsbyggda sofforna. Matbordet jämte stolar, i vitt naturligtvis, är designade av Marco Casagrande och står närmast fönstret med utsikt in i skogen.
Som effektfull kontrast fungerar den öppna spisen som går i samma kolsvarta tegel som badrummet.
Och trots bristen på färger är känslan ombonad, varm och hemtrevlig.
Inga mattor eller tyger
Huset har inga mattor, inga gardiner men till natten hänger man upp några skynken i sovrummet för att slippa insyn. Avsaknaden av textilier borde orsaka eko och oljud men akustiken är häpnadsväckande mjuk och behaglig, ungefär så där som man kan tänka ljudvärlden inne i ett moln.
– Den dämpade ljudnivån beror bland annat på att långväggarna inte är helt parallella och då bryter ljudet på ett mjukt sätt. Att väggarna inte är parallella sammanhänger med strävan att följa landskapet.
Det ekologiska tänket genomsyrar huset. Bergvärme står för uppvärmning, ytter- och innerväggar går i trä och som isolering har Casagrande valt naturmaterial som träfiber.
– Den svarta spisen bidrar till värmeförsörjningen och i sovrummet ståtar dessutom en vedeldad kamin som lagrar värme. Den är skön när kölden knäpper till.
När en arkitekt planerar för egen användning köper han eller hon helst inte färdiga element utan engagerar hantverkare, snickare och murare.
– Jag hade lyckan att få tag på byggmästaren Bengt Öhman i Karis och han anställde två duktiga lokala yrkesmän, Ingolf och Jens som har byggt med skicklighet, omsorg och sinne för mitt formspråk. Ingenting var oöverkomligt eller besvärligt eller jobbigt och resultatet av deras arbete
är strålande, säger Casagrande och påpekar att vem som helst kan engagera en arkitekt för att rita ett
hus som motsvarar exakt behov och önskemål.
– Arkitektens andel av totalkostnaderna är 3–5 procent. Men också jag, som borde vara proffs, gick över budget, erkänner han glatt.
Casagrande hade en vision om att skapa en modern version av den forntida storstugan, där alla i hushållet samlas i det gemensamma rummet för umgänge, måltider och vila.
– Ett hem som pulserar av liv och fungerar enligt livets betingelser, ett hem där de yttre ramarna inte dikterar innehållet i vardag, eller fest för den delen.
Och ber man Nikita Casagrande beskriva det bästa med huset och hemmet tvekar hon inte:
– Den fascinerande mixen av att befinna sig samtidigt både utomhus och inomhus. Naturen ligger inpå, är totalt närvarande och så välkomnande och vacker. Det här huset tar kontakt med naturen under alla årstider och i alla väder. Känslan är obeskrivlig.
