Vilsamt vitt mellan skog och stad

Lördag 8 november 2014 HUFVUDSTADSBLADET
Nina Weckström TEXT
Leif Weckström FOTO

Arkitekten byggde sig och sin familj ett hus. Det blev ett ljust och öppet, förunderligt föränderligt hus. Ett hus som lämnar rum för valfrihet i senare skeden och inte reglerar vardagen innanför dess väggar.

Uppe på krönet på berget, som är en förlängning av Lojoåsen och ligger söder om Karis station, står fristående bostadshus av alla sorter, gamla trävillor med spröjs och burspråk och moderna tegelhus med strama linjer, och så uppstickaren, ett skinande vitt trähus som har tagit sin plats på det moss beklädda berget och under resliga tallar.

Huset liksom lyser i grönskan samtidigt som det tar hänsyn till miljön och naturen. För fast det är vitt och högt och synligt har byggnaden underordnat sig landskapet. Här bor arkitekten Marco Casagrande och hans hustru, regissören Nikita Casagrande och förstås charmtrollet Marlon, nästan 2 år, samt de äldre syskonen Olivia, 15 och Lukas, 13. Förr bodde Marco och Nikita Casagrande i Åbo, men i något skede infann sig tanken om att bygga eget i Karis, och bli grannar med Marlons farföräldrar.

Även om alla arkitekter ingalunda bor i hus som de har ritat för sig och sin familj är ett sådant projekt givetvis något av en dröm. Och i Karis har Casagrande haft möjlighet att anpassa huset till familjens behov och betingelser, gestalta en byggnad och ett hem som speglar hans värderingar i skönhet, ekologi och sund livsstil.

Med respekt för naturen

– Jag har utgått från strävan att huset ska smälta in och respektera naturen. Huset står inkilat i ett kuperat landskap med gammal skog, gröna mossor och gråa och utan att störa blåbärsskogen och smultronstället. Vi har inte fällt ett enda träd, rubbat på en enda sten eller sprängt berg för att bereda
plats. I stället har naturen styrt gestaltningen av huset, säger han.

Byggnaden är inte en rektangulär låda utan ett hus som kryper upp längs terrängen och öppnar sig mot solnedgången. Gaveln mot väster är i själva verket som ett ofantligt fönster, från golv till tak och med en takhöjd på fem sex meter blir intrycket överväldigande. Skogslandskapet kliver rakt in.

– Så fort Marlon lärde sig krypa tog han sig fram till fönstret och så låg han där hur länge som helst och var nöjd med att få titta på fåglar, hare och rådjur, säger Nikita Casagrande.

Ett rum på 140 kvadratmeter

På grund av nivåskillnaderna i terrängen står huset i två plan, men de några få trappstegen bidrar egentligen bara till att skapa en spännande rumskänsla. I princip är det fråga om en bostad på 140 kvadratmeter i ett enda rum. Egentliga avskilda rum finns inte med undantag för badrummet, tamburen och ett litet rum som är avsett för både arbete och Lukas. Olivia till exempel sover på ett loft ovanför badrummet, utan väggar.

Badrummet är förresten bokstavligen gjort för bad. Halva rummet är nämligen badkar som ligger två tre trappsteg ner från golvet. Det blir inte mindre raffigt av att husets färgskala, svart och vitt, gäller också här med vita väggar och kolsvarta golvtegel som leder in i det rymliga badkaret.

– I somras räknade vi som mest tio ungar i badkaret samtidigt. 

Huskroppen är avlång med sovrummet som vetter mot gatan och vardagsrummet mot skogen. Köket finns i anslutning till vardagsrummet och mellan rummen finns alltså inte dörrar. Öppenheten är viktig för att ljuset ska få flöda från rum till rum. Känslan av rymd förstärks av de vita väggarna, det

matta bleka golvet som har behandlats med en omgång lut, mjölkvita glasdörrar som döljer skåp och garderober och de vita platsbyggda sofforna. Matbordet jämte stolar, i vitt naturligtvis, är designade av Marco Casagrande och står närmast fönstret med utsikt in i skogen.

Som effektfull kontrast fungerar den öppna spisen som går i samma kolsvarta tegel som badrummet.

Och trots bristen på färger är känslan ombonad, varm och hemtrevlig.

Inga mattor eller tyger

Huset har inga mattor, inga gardiner men till natten hänger man upp några skynken i sovrummet för att slippa insyn. Avsaknaden av textilier borde orsaka eko och oljud men akustiken är häpnadsväckande mjuk och behaglig, ungefär så där som man kan tänka ljudvärlden inne i ett moln.

– Den dämpade ljudnivån beror bland annat på att långväggarna inte är helt parallella och då bryter ljudet på ett mjukt sätt. Att väggarna inte är parallella sammanhänger med strävan att följa landskapet.

Det ekologiska tänket genomsyrar huset. Bergvärme står för uppvärmning, ytter- och innerväggar går i trä och som isolering har Casagrande valt naturmaterial som träfiber.

– Den svarta spisen bidrar till värmeförsörjningen och i sovrummet ståtar dessutom en vedeldad kamin som lagrar värme. Den är skön när kölden knäpper till.

När en arkitekt planerar för egen användning köper han eller hon helst inte färdiga element utan engagerar hantverkare, snickare och murare.

– Jag hade lyckan att få tag på byggmästaren Bengt Öhman i Karis och han anställde två duktiga lokala yrkesmän, Ingolf och Jens som har byggt med skicklighet, omsorg och sinne för mitt formspråk. Ingenting var oöverkomligt eller besvärligt eller jobbigt och resultatet av deras arbete

är strålande, säger Casagrande och påpekar att vem som helst kan engagera en arkitekt för att rita ett

hus som motsvarar exakt behov och önskemål.

– Arkitektens andel av totalkostnaderna är 3–5 procent. Men också jag, som borde vara proffs, gick över budget, erkänner han glatt.

Casagrande hade en vision om att skapa en modern version av den forntida storstugan, där alla i hushållet samlas i det gemensamma rummet för umgänge, måltider och vila.

– Ett hem som pulserar av liv och fungerar enligt livets betingelser, ett hem där de yttre ramarna inte dikterar innehållet i vardag, eller fest för den delen.

Och ber man Nikita Casagrande beskriva det bästa med huset och hemmet tvekar hon inte:

– Den fascinerande mixen av att befinna sig samtidigt både utomhus och inomhus. Naturen ligger inpå, är totalt närvarande och så välkomnande och vacker. Det här huset tar kontakt med naturen under alla årstider och i alla väder. Känslan är obeskrivlig.

HUFVUDSTADSBLADET

Marco Casagrande

Personporträttet
Herr Äventyr

Vägen har gått från blykulor i Bosnien till taiwanesisk massdemonstration. Marco Casagrande lever minsann inget liv som medelsvensson utan tycker om att testa gränser.

– Jag är en handlingens man. Att analysera vad jag gjort är onödigt och slöseri med tid.

För ett dussin år sedan skrev Casagrande en bok om sitt liv som legosoldat och väckte stor uppmärksamhet. I dag är han utbildad arkitekt och skapar konst som är snudd på galenskap. Bland annat har hans konstverk lyckats rädda en hel stadsdel i Taipei. Hur? Läs veckans Volt.

TEXT: Pia Perokorpi FOTO: Fabian Björk LINK: Volt 10/2009
HUFVUDSTADSBLADET 28.2.2009




BLYKULOR & KONST

När en västerlänning går ut på gatan i Taipei och får 14 000 taiwaneser att ställa sig på barrikaderna kan man undra om han är riktigt klok. Taiwan må vara en utbrytarstat från Kina men dess politiska status är kontroversiell och det är svårt att tro att någon öppet skulle få uppfordra folk att ruska om etablissemanget. Att det hela handlar om konst är nog ingen förmildrande omständighet. Men, har man sprungit undan kulor i Bosnien och tillbringat flera dygn i fullständigt inhumana förhållanden i ett kroatiskt fängelse, är eventuella polisförhör i Taiwan småpotatis i jämförelse.

Marco Casagrande medger utan omsvep att hans konstverk ibland är snudd på galenskap, annars skulle det inte vara någon idé att skapa dem. Han känner också närmast stolthet över att hans konst på många ställen förbjudits eller förstörts.

- Myndigheternas motstånd är bara bra. Det är ett tecken på att arbetet är väl utfört om det väcker uppmärksamhet och ilska.

Excentriskt är ordet när han berättar vad han gjort runtom i världen. Vad sägs exempelvis om att släpa 10 kilometer flätlina för fiske från Finland till Havanna, där spänna upp linorna mellan två universitetsbyggnader och placera ett 300 kilo tungt järnrör ovanpå.

- På dagen gav linorna efter i värmen så att röret tyngdes ner för att på kvällen stiga upp igen. Det såg ut som en långsamt flygande fågel. Vi kallade verket den sista flygande dinosaurien. En lämplig symbol för ett land som drar sina sista andetag.

Men det är inte bara udda konstverk som sysselsatt Casagrande. Han har också etablerat sig som arkitekt – främst i Taiwan. När han första gången besökte landet i början av 2000-talet insåg han vilken enorm potential där finns för arkitektoniskt nytänkande och ekologisk stadsplanering. Då den tunga industrin under senaste år flyttat till närliggande länder har intresset vaknat både bland invånarna och beslutsfattarna för att städa upp nersmutsade städer och rehabilitera omgivningen.

Casagrande blev så fascinerad av landet att han inte ville stå på sidan om och vänta på att något skulle hända. År 2003 grävde han således bokstavligen ner sina händer i dyngan och räddade en hel stadsdel från att släggas sönder av bulldozrar.

Stadsdelen kallad Treasure Hill var en märklig illegal enklav – en dödsdömd jordbrukskoloni mitt i Taipei som i huvudsak befolkades av äldre människor som i årtionden livnärt sig på jordbruk och trädgårdsskötsel. När Casagrande första gången besökte platsen höll kolonin på att drunkna i sopor. Det fanns inga sopkärl så invånarna kantade i stället gator och gränder med sitt hushållsavfall.

Bulldozrarna hade redan inlett sitt arbete, jordbruksplättarna omvandlats till gräsmattor och invånarna tvångsförflyttats från sina hus.

- Det var hemskt. För naturen är gräsmattor lika med koncentrationsläger – de producerar massvis med syre. Och människor som i årtionden odlat sin egen mat fick se sina hus och trädgårdar förstöras. I princip hade invånarna redan gett upp, på grund av ålderdom och maktlöshet.

Men i stället för att bara himla sig över misären började Casagrande städa. Den underliga västerländska sopgubben väckte först förundran men på den fjärde dagen vågade sig invånarna ut på gatorna för att hjälpa till. Vid det laget hade Casagrande även fått hjälp av studerande från Tamkang universitetet, och tillsammans med arkitekt Shieih Yin-Jun började han planera nya hus för Treasure Hill. Han deltog också i återuppbyggandet.

Nu kan man ju undra vad drivkraften var – en vit man som med själ och hjärta går in för att hjälpa åldersstigna taiwaneser motsvarar inte riktigt bilden av den individcentrerade västerlänningen.

- Den mänskliga energin i Treasure Hill var otroligt stark, det kände jag genast. Ändå väntade alla bara på förintelsen. Men jag visste att det under ytan fanns kapacitet och vilja till förändring. Det gällde bara att hitta på ett sätt att vända energin i motsatt riktning, få människorna att kämpa för sina gårdar och hem.

För Casagrandes desl handlar det inte om att rädda hela världen utan om att idka urban akupunktur – en teori som han utarbetat vid Tamkang universitetet. Förenklat innebär det att återuppliva utvalda områden i en stad med hjälp av olika former av miljövård. Teorin har influerats av riktig akupunktur där man med nålstick stimulerar bestämda punkter på kroppen.

Men räddandet av Treasure Hill är bara ett i en lång rad projekt som Casagrande drivit igenom. Gemensamt för hans arbeten, såväl de arkitektoniska som de konstnärliga, är att de av utomstående ofta stämplats som dödfödda – omöjliga att genomföra. Men de som känner Casagrande anser att mannen är en visionär, ett geni som på många sätt ligger före sin tid. Samma människor har också gång på gång sett honom lyckas.

Själv bryr han sig inte om titlar, hyllningar eller förtal.

- Jag är en handlingens man. Att analysera vad jag gjort är onödigt och slöseri med tid.

Ett är säkert; han gillar att utmana sig själv och driva saker till sin spets – det är då han känner sig levande. När han till exempel första gången åkte till Taiwan skulle det göras med stil.

- Jag åkte till Tyskland och köpte en enduro-motorcykel. Då hade jag inte kört moped sedan högstadiet. Sedan åkte jag hem till Finland och över ryska gränsen. I något skede när det ösregnade tänkte jag att det skulle vara bra med ett visir så jag stannade vid en bensinmack och köpte ett par solglasögon. Mitt i ödemarken i Kazakstan funderade jag nog över vad jag riktigt höll på med men så tänkte jag att vad fan. Jag har alltid varit kritisk till sådant som anses förnuftigt.

Någon slags gränstestning handlade det också om hösten 1993 då 22-årige arkitektstuderande Casagrande for som legosoldat till Bosnien för att kriga mot muslimer och serber i den kroatiska arméns internationella styrka.

- Att bli legosoldat var aldrig ett val för mig. Det handlade inte om något uppvaknande eller kall. Jag visste redan som 4-åring vad jag skulle bli och armén var för mig en infrielse av ett stort löfte. Krig har alltid varit en del av människosläktets utveckling. Det är bara en länk i en lång kedja.

Efteråt gav han ut boken Mostarin tien liftarit – Suomalainen palkkasoturi Bosnian sodassa under pseudonymen Luca Moconesi – en bok som inte bara väckte allmänhetens utan även polisens uppmärksamhet. Polisen ville reda ut huruvida vissa beskrivningar i boken kunde klassas som krigsförbrytelser men utredningen lades ner då Casagrande påstod att boken var fiktiv. Några år senare ändrade han sig och en ny utredning tog vid men rann ut i sanden då sanningshalten inte kunde bevisas.

Boken är en rå skildring där krigets fasor beskrivs lakoniskt och utan moralkakor. Männen som utgör den internationella gruppen är inga sympatiska snubbar utan en brokig skara av nazister, kriminella på flykt och före detta främlingslegionärer med mycket blod på sina händer. I det avseendet är Moconesi en främmande fågel; en ung studerande utan brottsregister som kritiklöst beundrar legosoldater och livet på fronten.

I dag, tolv år senare är han inte det minsta villig att tala om sin bok, för hans del är allt han varit med om ett avslutat kapitel.

Må så vara men jag har ändå svårt att skaka av mig läsningen när jag en råkall vinterdag huttrande står och väntar på författaren utanför huvudbiblioteket i Åbo. Det hjälper inte ens att tänka på sopgubben i Treasure Hill. I stället föreställer jag mig att Moconesi – ursäkta – Casagrande ska komma stövlande längs Slottsgatan med baretten på sned iklädd kamouflagedräkt, grova kängor och med en Kalasjnikov över axeln.

Luften går snabbt ur den absurda tanken då Casagrande dyker upp i svarta byxor, dito jacka och vit linneblus. Men handslaget är fast och de blå ögonen intensiva och forskande som om han mätte en med blicken – vän eller fiende.
När vi satt oss ner på ett närliggande café noterar jag den lilla tatueringen ”N” på hans vänstra ringfinger. Fantasin skenar åter iväg.

- Det är initialen på min frus förnamn, säger han med ett flin.
Helt odramatiskt även det.

Men nu då Finlands armé påstås vara i kris med allt fler överviktiga och omotiverade beväringar känns det trots allt befogat att fråga vad Casagrande tycker att man borde göra för att få landets ynglingar att rycka upp sig. Han lär ju ha varit som ett barn på julafton när han själv började sin militärtjänst. Låter som om Finlands armé skulle vara i behov av många Casagranden.

- Att bara tala om hur feta och apatiska dagens beväringar är, är nog lite överdrivet. Men en typ från östra Finland och en pullamössö-stadsbo är nog som dag och natt. Hur ska någon som vuxit upp på McDonalds och som aldrig sett en skog klara armén. En större utmaning för armén än den fysiska konditionen är nog att gjuta talkoanda i beväringarna. När jag gick armén var gemenskapen stark från dag ett. Talkoandan föddes direkt, den såg inte till hemort eller social status.

Casagrande menar att finländarnas trumfkort ligger i en urgammal relation till skogen och respekt för naturen. Den kunskap som redan finns borde utnyttjas.

- Största delen av befolkningen lever ju nära skogar och rör sig obehindrat i dem. Det är den urbaniserade generationen som inte ens vet vad en sommarstuga är som riskerar att bli handlingsförlamad och slö.

Casagrandes egna värderingar springer ur uppväxten i Övertorneå.

- Insikten om hur man i alla tider överlevt i karga levnadsförhållanden är stark i norr. Jakt, fiske och svampplockning kommer med modersmjölken.

Borde Finland då alltjämt ha kvar sin allmänna värnplikt?

- Jo, men den borde revideras och omfatta alla, också kvinnor. Ett par månaders tvångsförflyttning till ödemarken utan bekvämligheter skulle göra gott. Där skulle ungdomarna lära sig överlevnad. De skulle få känna vad riktig hunger och kyla är. Månne inte talkoandan skulle vakna med det.

Det låter inte som någon krigsfanatikers tal precis.

Men spänning och utmaningar i livet söker han fortfarande, numera dock på litet fredligare sätt. Just nu är han upptagen med att planera en stadsdel – var annanstans än i Taipei. Meningen är att omvandla ett deltaområde på 720 hektar till bostadsområde för 150 000 människor.

- Det handlar om att forma en stad för framtidens tredje generation, att bygga ett ekologiskt hållbart bostadsområde på de ruiner som den andra generationen lämnat efter sig. Där den första generationen levt i direkt växelverkan med naturen och varit beroende av den har den andra generationen levt i en industrialiserad stad och avfjärmat sig från naturen.

Casagrande skulle inte vara Casagrande om han inte fått även detta jobb på ett säreget sätt. Den här gången behövde han dock inte plocka sopor – det räckte med att bygga några plåthästar och engagera inte mindre än 14 000 Taipei-bor.

Projektet Trojan Horse gick ut på att placera åtta mobila plåthästar runtom i staden. Invånarna hade sedan fyra dagar tid på sig att skriva ner kommentarer och önskningar riktade direkt till Mayor Ma, stadens symboliska ledare. För var dag flyttades hästarna närmare stadshuset och på den femte dagen kom Ma ut från sin högborg.

- Jag hade försökt få kontakt med honom i flera dagar utan resultat. Men när hästarna nådde stadshuset skred han ner från sitt elfenbenstorn och började läsa breven, han gav efter för folkets tryck. Största delen av breven handlade om miljöfrågor. Många talade om floden och skämdes för att den är så nedsmutsad, andra var bekymrade över trafiken. Någon undrade varför Mayor Ma låter lamporna vara tända i stadshuset även då ingen jobbar där. Jag var väldigt tagen över hur öppet invånarna vågade kritisera stadens ledning. Vi kommer att beakta de önskemål som kom fram i breven när vi planerar deltaområdet.

De önskemål som kom fram i breven spelar en väsentlig roll när Casagrande med sitt team planerar deltaområdet. Men utan de trojanska hästarna hade det inte heller blivit något jobb.

I början av sin karriär gjorde Casagrande en hel del installationer i Finland tillsammans med Sami Rintala men under senaste år har han varit alltför upptagen utomlands. Att göra något för sitt hemland är ändå ingen främmande tanke.

- Det förvånar mig att Finland som av Det världsekonomiska forumet i flera års tid rankats som det ledande landet inom miljöteknologi inte klarat av att använda sin kunskap. Det pratas vitt och brett men ingenting händer. Det som behövs är en Martti Ahtisaari, en Esko Aho eller en Paavo Lipponen som fungerar som språkrör mellan beslutsfattare och miljöfolk. De är alla män som kan slå näven i bordet och få något till stånd och jag ställer gärna upp som assistent om det behövs.

Så i fall någon av herrarna Ahtisaari, Lipponen eller Aho vill ta tag i utmaningen är det bara att slå en signal åt Marco Casagrande. Han kan både rita hus och bygga dem. Och framförallt; om herrarnas idéer plötsligt tar slut har Casagrande nog visioner så det räcker.

"Casagrande är en visionär. För dem som är fjättrade vid vardagens realiteter kan hans tankar ibland framstå som besynnerliga men i drömmens värld är altting tydligt. Känslighetens diktatur förenar oss."

Jääkko Hämeen-Anttila, professor i arabiska och islamforskning.

"Marco är en utmärkt idékälla. Han är en realistisk drömmare som förverkligar sina idéer på de mest olika sätt - som en paviljong, som en installation, som ett hus på berg, som en tidning på mandarinspråk, som en workshop, som en text. I sin kreativitet överskrider han alla gränser - han söker inspiration i cirkus, vetenskap, dockteater, motorcyklar, militären, ekologiskt hållbara sätt att leva, religion, natur ock fyrverkeripjäser."

August Künnapu, Estnisk målare och chefredaktör för kulturtidskriften Epifanio.

PROFIL

Marco Casagrande

Född: 1971 i Åbo, flyttade som 2-åring till Övertorneå.

Familj: Gift, två barn.

Bor i: Åbo

Utbildning: Arkitekt från Tekniska högskolan i Otnäs. "Det var aldrig frågan om ett val - det skedde automatiskt."

Arbete: Arkitektbyrån Casagrande & Rintala 1999-2003, Casagrande Laboratory fr.o.m. 2003. Specialist på arkitektoniska installationer och stadsplanering. "Jag jobbar alltid i team men kör inte med någon standardsammansättning. Det är alltid nya arkitekter, ingenijörer, suderande och konsnärer som engageras."

Uttställningar: Casagrandes verk har visats tre gånger vid biennalen i Venedig samt på konstutställningar i Havanna, Yokohama, Florens, Puerto Rico, London och Bombay.

På fritiden: Kör enduro-motorcykel.

Som barn ville jag bygga snöslott.

Hänförs av skogen.

Motsätter mig rangordning av människor, det är mänskligt att ranka folk men jag tycker inte om det.

MARCO OM

Köpcentra: Tristessens katedraler. Det är tragiskt att folk tillbringar sin fritid i dem. De borde vara ute i skogen och plocka svamp i stället.

Främlingslegionär vs legosoldat: Främlingslegionen är en traditionell armé där disciplinen är stenhård och soldaterna lojala. Livet som legosoldat är mer skoningslöst och våldsamt.

Tatueringar: De är vitsiga. Jag skulle vilja tatuera Nattvarden (da Vincis målning) på mitt bröst.

Värnplikt: Det skulle räcka med allmän plikt för både män och kvinnor.

Gammalt vs nytt: Gammal arkitektur är genialisk, ett gammalt hus håller i århundraden om bara taket är okej. Hantverket saknas i nya byggnader, de har ingen aura.