Rural Retreat

A robust response to a challenging environment.
by Catherine Slessor, The Architectural Review, March 2009


Finnish architect Marco Casagrande first came to the AR's attention when his remarkable "walking" barn houses, designed in partnership with fellow finn Sami Rintala, were honoured in the inaugural AR Awards for Emerging Architecture (AR December 1999).

Conceived as a meditation on the decline of Finnish rural life, the project - punningly entitled Land(e)scape - involved hoisting a trio of redundant timber barns on to spindly stilts to make them look as though they were walking out of the countryside and migreating to the city. In a final nihilistic flourish, the structures were set on fire and transformed into blazing memorials to the loss of a pastoral idyll.

Casagrande is now in partnership with Taiwanese Frank Chen (Project Manager), and together they recently completed a house in the north of Taiwan, near the Datun Mountains. Set on farmland next to a river and surrounded by tree-covered hills, the remote, rural site has echoes of the walking barns project. Yet for all its bucolic charm, the environment can be harsh, with intense heat in summer and frequent typhoon winds, componded by periodic flooding from the river and seismic activity.

The commission came from a retired couple who wanted to leave the city and embrace a simpler, rural lifestyle, farming cherry trees and bamboo. When approached to design the house, Casagrande was living in an abandoned tea factory in the area and had become familiar with the locale.

Though climate and site conditions are challenging, he regards his design as an adaptive, responsive entity, capable of ridingthem out "like a boat". To protect against flooding, the house is raised above the ground on a platform, which also acts as a terrace, extending the living area. The main volume, which contains living and sleeping quarters, is a narrow, single-storey wedge, buttressed along its long, east side by a smaller structure housing a bathroom, kitchen and sauna.

The arrangement neatly demarcates served and servant spaces, but equally importantly it also enhances structural stability in the event of an earthquake, the smaller body acting to brace and support the larger one.

The roof and walls of the main volume project out at the wider north end to form a sheltered enclave for al fresco dining. The roof is also brought into play as a sun deck, accessed by an external flight of stairs.

Perhaps because Casagrande helped to build the house himself, constuction and materials have a rough-edged simplicity and honesty of expression. Nothing is fudged or covered up; you take it as you find it.

The timber frame is clad in horizontal timber planks, giving the house a barn-like appearance that chimes instinctively with the rural setting. In some parts of the wall, gaps are deliberately left between the planks to aid natural ventilation and help deflect stong winds.

A freestanding brick heart anchors the living area, and strategically placed glazing frames and defines vistas out to the landscape. A strip of windows at floor level, for instance, is designed to offer views only when occupants are seated on traditional floor cushions.

For the cladding, Casagrande choser meranti, a tropical hardwood with a reddish hue resembling Canadian pine. Though strong and economical, with good moisture and insect resistance, it tends to be more commonly used in Taiwan for formwork because of its rustic appearance.

"When Taiwan was under Japanese rule, there was a vigorous culture of building with timber", says Casagrande, "but now brick imported from China's Fujian province has become the norm. In this project I wanted to reconnect with an older building tradition and make use of so-called disregarded materials."

The timber also underscores Casagrande's notion of the house as a lightweight vessel, capable of weathering difficult conditions with ease and elegance.
CATHERINE SLESSOR







The house lies next to a flood-prone river.

Concrete piers lift the building off the ground, protecting it from flooding.

A smaller, secondary structure braces and supports the main volume.



Low windows offer outside views only when occupants are seated on the floor.

Natural ventilation cools the interior in the hot summer.

A brick heart anchors the living space but the main material is melanti, a robust timber usually used in formwork.


Dining area.
-----
Links:
The Architectural Review - PDF
Materialicious
Arqa
archiCentral
DeZona
Live Modern
Posterous
W-A
E-Architect
Archi Dose
Trendir

Aruna

Сhen Нouse. Дом из красного дерева

Forgemind


COMMENTS ON CHEN HOUSE:

Chen House built in 2008 by Marco Casagrande, Frank Chen and the crew is almost as striking as Tadao Ando’s Azuma House. NO, this house may be better than Ando’s 1976 masterpiece - Ando’s early houses tried to recreate ‘tough’ living environment (coldness, dampness, and other inconveniences), but Chen House simply embraces its environment, including typhoons, earthquakes, flooding and heat. Chen House reminds me of the very basic of Judo and Aikido, “yield to win.”
- What We Do Is Secret, Japan. 11.5.2009

Architect Marco Casagrande has long been known to push the limits from his early art installations to his provocative, artful architecture a decade later. Completed in 2008 with architect Frank Chen, Chen House is a unique home in Sanjhih, Taipei County of Taiwan. Set on a cherry farm, this open-design home was created to withstand the oft-harsh and unpredictable winds, water and heat. Constructed of concrete and mahogany, this well-planned structure sits slightly above the land, allowing flood waters to flow beneath it, leaving it unscathed. Air too shall pass – the seemly haphazard placement of wood panels allows wind to blow through the home, cooling it down during the heat of the day. Light filters into the house through its barely-there walls, illuminating simple yet stylish interiors. Inside, a thoughtful layout does much more than provide places for eating, bathing and sleeping. “The smaller bathroom and kitchen unit acts as a kicker stabilizing the wooden structure during the frequent typhoons and earthquakes.” Now there’s a house that was built to last!
- Trendir - Modern House Designs. 14.5.2009


There is really something very attractive about this project...kind of like
when you arrive at a cliff, and are drawn to it's edge so you can look down.
- Kevin, Urban Environment Design, China. 20.5.2009

7-ELEVEN Sauna and the Third Generation Taipei

7-ELEVEN is the flower of a metropolis. Like a mushroom it is attached to the hidden energy flows of the city surviving on the balancing between highly calculated profit making mechanisms and community sense. It is justified to compare the 7-ELEVEN network to the acupuncture needles dealing with the Chi of the city, but what is the Chi then? And if the city needs acupuncture, what is the disease?

Marco Casagrande: 7-ELEVEN Sauna in Gonguan district of the Taipei City, 2007.

In Finland we don’t have acupuncture and we don’t have 7-ELEVEN. We have public saunas. You can see steaming hot naked guys on a street side on a cold winter afternoon wrapped in towels. Literally steaming hot, they are chilling out from a public sauna.

There is 5 million people in Finland and 2 million saunas. If sauna, alcohol and tar don’t cure you – you will die, goes the old saying. Public saunas are real acupuncture for the city. People come out from their homes and from their works to sweat together as a naked community. People relax this way and talk a bit. In sauna everybody is naked, so there is no titles either. A workingman can talk to the naked president. This has always been.

In Gonguan I found the real acupuncture needle of the community. A secret vegetable garden was hiding in the ruins of the industrial city. This had been a site for military buildings, that had got demolished, but the site never redeveloped. Taipei –style this spot of sleeping capitalism was surrounded by a corrugated steel wall to keep the people out from the ruin. Similar kind of walls are everywhere in Taipei. Ruins are everywhere in the fast grown modern city.



The Gonguan grandmothers observed the site for long enough and then occupied the abandoned construction site for a community garden. Similar kind of gardens are everywhere in the fast grown modern Taipei. Grandmothers dominate the no-man’s land. This I find very hopeful for the industrial city. Ruin is full of hope and grandmothers are full of hope. They are preserving the First Generation connection between the modern man and nature.

I guess it is from these spots of hiding urban farms that the new layer of landscape urbanism will grow on top of the existing Industrial city. That will be the Third Generation City, when the man-made becomes again part of nature – like a ruin. Grandmothers are now cultivating these true acupuncture points of the industrial urban body of Taipei and taking care of the Chi, the common subconscious of the city. Soon it is time for the rest of the citizens to start helping the grandmothers a bit, so that the garden can grow over the corrugated steel walls and over the walls of the rivers. Too long time have these composts been hiding inside the city, soon it is time to turn them over to fertilize the whole urban body.



I asked the grandmothers of the secret garden in Gonguan to teach the Shy-Chien -students in making scarecrows. During one week the army of post-urban scarecrows was preparing behind the corrugated steel walls of the secret garden until it marched into the neighborhood. The students were asking normal shop owners, if they would take care of a scarecrow as a symbol of the green man inside them, and nobody refused. The scarecrows were a 1:1 scale test of the preparedness of the modern normal city to accept the third generation. In Gonguan the army of scarecrows became the local acupuncture points towards the 3G.

The hidden gardens of Taipei felt like the public sauna for me. I constructed a small public sauna in front of the 7-11 Gonguan to think more about the Third Generation Taipei. I found it hopeful that with one step you could step into a modern convenient store, the flower of urbanism or 1000 years back. And that these two exist the same time.



The Third Generation City will not take away your fridges or turn down your lights. It will just grow on top of you. The dictatorship of sensitivity has begun!

Marco Casagrande

City must be a compost

City must be a compost. It must be able to be turned around to provide life instead of suffocating the natural growth. Nature wants to take the whole city, which is perfectly understandable. Only the man's position is questionable: will he be part of the nature taking over the urbanism? The third generation Taipei will be a ruin that is designed to function in human use. It is a ruin that is shared with modern man and nature.

------

2009 7-ELEVEN City. Edited by Ching-yue Roan. ISBN 978-986-7009-55-5 Taipei: Garden City Publishers. 128-131.

Marco Casagrande

Personporträttet
Herr Äventyr

Vägen har gått från blykulor i Bosnien till taiwanesisk massdemonstration. Marco Casagrande lever minsann inget liv som medelsvensson utan tycker om att testa gränser.

– Jag är en handlingens man. Att analysera vad jag gjort är onödigt och slöseri med tid.

För ett dussin år sedan skrev Casagrande en bok om sitt liv som legosoldat och väckte stor uppmärksamhet. I dag är han utbildad arkitekt och skapar konst som är snudd på galenskap. Bland annat har hans konstverk lyckats rädda en hel stadsdel i Taipei. Hur? Läs veckans Volt.

TEXT: Pia Perokorpi FOTO: Fabian Björk LINK: Volt 10/2009
HUFVUDSTADSBLADET 28.2.2009




BLYKULOR & KONST

När en västerlänning går ut på gatan i Taipei och får 14 000 taiwaneser att ställa sig på barrikaderna kan man undra om han är riktigt klok. Taiwan må vara en utbrytarstat från Kina men dess politiska status är kontroversiell och det är svårt att tro att någon öppet skulle få uppfordra folk att ruska om etablissemanget. Att det hela handlar om konst är nog ingen förmildrande omständighet. Men, har man sprungit undan kulor i Bosnien och tillbringat flera dygn i fullständigt inhumana förhållanden i ett kroatiskt fängelse, är eventuella polisförhör i Taiwan småpotatis i jämförelse.

Marco Casagrande medger utan omsvep att hans konstverk ibland är snudd på galenskap, annars skulle det inte vara någon idé att skapa dem. Han känner också närmast stolthet över att hans konst på många ställen förbjudits eller förstörts.

- Myndigheternas motstånd är bara bra. Det är ett tecken på att arbetet är väl utfört om det väcker uppmärksamhet och ilska.

Excentriskt är ordet när han berättar vad han gjort runtom i världen. Vad sägs exempelvis om att släpa 10 kilometer flätlina för fiske från Finland till Havanna, där spänna upp linorna mellan två universitetsbyggnader och placera ett 300 kilo tungt järnrör ovanpå.

- På dagen gav linorna efter i värmen så att röret tyngdes ner för att på kvällen stiga upp igen. Det såg ut som en långsamt flygande fågel. Vi kallade verket den sista flygande dinosaurien. En lämplig symbol för ett land som drar sina sista andetag.

Men det är inte bara udda konstverk som sysselsatt Casagrande. Han har också etablerat sig som arkitekt – främst i Taiwan. När han första gången besökte landet i början av 2000-talet insåg han vilken enorm potential där finns för arkitektoniskt nytänkande och ekologisk stadsplanering. Då den tunga industrin under senaste år flyttat till närliggande länder har intresset vaknat både bland invånarna och beslutsfattarna för att städa upp nersmutsade städer och rehabilitera omgivningen.

Casagrande blev så fascinerad av landet att han inte ville stå på sidan om och vänta på att något skulle hända. År 2003 grävde han således bokstavligen ner sina händer i dyngan och räddade en hel stadsdel från att släggas sönder av bulldozrar.

Stadsdelen kallad Treasure Hill var en märklig illegal enklav – en dödsdömd jordbrukskoloni mitt i Taipei som i huvudsak befolkades av äldre människor som i årtionden livnärt sig på jordbruk och trädgårdsskötsel. När Casagrande första gången besökte platsen höll kolonin på att drunkna i sopor. Det fanns inga sopkärl så invånarna kantade i stället gator och gränder med sitt hushållsavfall.

Bulldozrarna hade redan inlett sitt arbete, jordbruksplättarna omvandlats till gräsmattor och invånarna tvångsförflyttats från sina hus.

- Det var hemskt. För naturen är gräsmattor lika med koncentrationsläger – de producerar massvis med syre. Och människor som i årtionden odlat sin egen mat fick se sina hus och trädgårdar förstöras. I princip hade invånarna redan gett upp, på grund av ålderdom och maktlöshet.

Men i stället för att bara himla sig över misären började Casagrande städa. Den underliga västerländska sopgubben väckte först förundran men på den fjärde dagen vågade sig invånarna ut på gatorna för att hjälpa till. Vid det laget hade Casagrande även fått hjälp av studerande från Tamkang universitetet, och tillsammans med arkitekt Shieih Yin-Jun började han planera nya hus för Treasure Hill. Han deltog också i återuppbyggandet.

Nu kan man ju undra vad drivkraften var – en vit man som med själ och hjärta går in för att hjälpa åldersstigna taiwaneser motsvarar inte riktigt bilden av den individcentrerade västerlänningen.

- Den mänskliga energin i Treasure Hill var otroligt stark, det kände jag genast. Ändå väntade alla bara på förintelsen. Men jag visste att det under ytan fanns kapacitet och vilja till förändring. Det gällde bara att hitta på ett sätt att vända energin i motsatt riktning, få människorna att kämpa för sina gårdar och hem.

För Casagrandes desl handlar det inte om att rädda hela världen utan om att idka urban akupunktur – en teori som han utarbetat vid Tamkang universitetet. Förenklat innebär det att återuppliva utvalda områden i en stad med hjälp av olika former av miljövård. Teorin har influerats av riktig akupunktur där man med nålstick stimulerar bestämda punkter på kroppen.

Men räddandet av Treasure Hill är bara ett i en lång rad projekt som Casagrande drivit igenom. Gemensamt för hans arbeten, såväl de arkitektoniska som de konstnärliga, är att de av utomstående ofta stämplats som dödfödda – omöjliga att genomföra. Men de som känner Casagrande anser att mannen är en visionär, ett geni som på många sätt ligger före sin tid. Samma människor har också gång på gång sett honom lyckas.

Själv bryr han sig inte om titlar, hyllningar eller förtal.

- Jag är en handlingens man. Att analysera vad jag gjort är onödigt och slöseri med tid.

Ett är säkert; han gillar att utmana sig själv och driva saker till sin spets – det är då han känner sig levande. När han till exempel första gången åkte till Taiwan skulle det göras med stil.

- Jag åkte till Tyskland och köpte en enduro-motorcykel. Då hade jag inte kört moped sedan högstadiet. Sedan åkte jag hem till Finland och över ryska gränsen. I något skede när det ösregnade tänkte jag att det skulle vara bra med ett visir så jag stannade vid en bensinmack och köpte ett par solglasögon. Mitt i ödemarken i Kazakstan funderade jag nog över vad jag riktigt höll på med men så tänkte jag att vad fan. Jag har alltid varit kritisk till sådant som anses förnuftigt.

Någon slags gränstestning handlade det också om hösten 1993 då 22-årige arkitektstuderande Casagrande for som legosoldat till Bosnien för att kriga mot muslimer och serber i den kroatiska arméns internationella styrka.

- Att bli legosoldat var aldrig ett val för mig. Det handlade inte om något uppvaknande eller kall. Jag visste redan som 4-åring vad jag skulle bli och armén var för mig en infrielse av ett stort löfte. Krig har alltid varit en del av människosläktets utveckling. Det är bara en länk i en lång kedja.

Efteråt gav han ut boken Mostarin tien liftarit – Suomalainen palkkasoturi Bosnian sodassa under pseudonymen Luca Moconesi – en bok som inte bara väckte allmänhetens utan även polisens uppmärksamhet. Polisen ville reda ut huruvida vissa beskrivningar i boken kunde klassas som krigsförbrytelser men utredningen lades ner då Casagrande påstod att boken var fiktiv. Några år senare ändrade han sig och en ny utredning tog vid men rann ut i sanden då sanningshalten inte kunde bevisas.

Boken är en rå skildring där krigets fasor beskrivs lakoniskt och utan moralkakor. Männen som utgör den internationella gruppen är inga sympatiska snubbar utan en brokig skara av nazister, kriminella på flykt och före detta främlingslegionärer med mycket blod på sina händer. I det avseendet är Moconesi en främmande fågel; en ung studerande utan brottsregister som kritiklöst beundrar legosoldater och livet på fronten.

I dag, tolv år senare är han inte det minsta villig att tala om sin bok, för hans del är allt han varit med om ett avslutat kapitel.

Må så vara men jag har ändå svårt att skaka av mig läsningen när jag en råkall vinterdag huttrande står och väntar på författaren utanför huvudbiblioteket i Åbo. Det hjälper inte ens att tänka på sopgubben i Treasure Hill. I stället föreställer jag mig att Moconesi – ursäkta – Casagrande ska komma stövlande längs Slottsgatan med baretten på sned iklädd kamouflagedräkt, grova kängor och med en Kalasjnikov över axeln.

Luften går snabbt ur den absurda tanken då Casagrande dyker upp i svarta byxor, dito jacka och vit linneblus. Men handslaget är fast och de blå ögonen intensiva och forskande som om han mätte en med blicken – vän eller fiende.
När vi satt oss ner på ett närliggande café noterar jag den lilla tatueringen ”N” på hans vänstra ringfinger. Fantasin skenar åter iväg.

- Det är initialen på min frus förnamn, säger han med ett flin.
Helt odramatiskt även det.

Men nu då Finlands armé påstås vara i kris med allt fler överviktiga och omotiverade beväringar känns det trots allt befogat att fråga vad Casagrande tycker att man borde göra för att få landets ynglingar att rycka upp sig. Han lär ju ha varit som ett barn på julafton när han själv började sin militärtjänst. Låter som om Finlands armé skulle vara i behov av många Casagranden.

- Att bara tala om hur feta och apatiska dagens beväringar är, är nog lite överdrivet. Men en typ från östra Finland och en pullamössö-stadsbo är nog som dag och natt. Hur ska någon som vuxit upp på McDonalds och som aldrig sett en skog klara armén. En större utmaning för armén än den fysiska konditionen är nog att gjuta talkoanda i beväringarna. När jag gick armén var gemenskapen stark från dag ett. Talkoandan föddes direkt, den såg inte till hemort eller social status.

Casagrande menar att finländarnas trumfkort ligger i en urgammal relation till skogen och respekt för naturen. Den kunskap som redan finns borde utnyttjas.

- Största delen av befolkningen lever ju nära skogar och rör sig obehindrat i dem. Det är den urbaniserade generationen som inte ens vet vad en sommarstuga är som riskerar att bli handlingsförlamad och slö.

Casagrandes egna värderingar springer ur uppväxten i Övertorneå.

- Insikten om hur man i alla tider överlevt i karga levnadsförhållanden är stark i norr. Jakt, fiske och svampplockning kommer med modersmjölken.

Borde Finland då alltjämt ha kvar sin allmänna värnplikt?

- Jo, men den borde revideras och omfatta alla, också kvinnor. Ett par månaders tvångsförflyttning till ödemarken utan bekvämligheter skulle göra gott. Där skulle ungdomarna lära sig överlevnad. De skulle få känna vad riktig hunger och kyla är. Månne inte talkoandan skulle vakna med det.

Det låter inte som någon krigsfanatikers tal precis.

Men spänning och utmaningar i livet söker han fortfarande, numera dock på litet fredligare sätt. Just nu är han upptagen med att planera en stadsdel – var annanstans än i Taipei. Meningen är att omvandla ett deltaområde på 720 hektar till bostadsområde för 150 000 människor.

- Det handlar om att forma en stad för framtidens tredje generation, att bygga ett ekologiskt hållbart bostadsområde på de ruiner som den andra generationen lämnat efter sig. Där den första generationen levt i direkt växelverkan med naturen och varit beroende av den har den andra generationen levt i en industrialiserad stad och avfjärmat sig från naturen.

Casagrande skulle inte vara Casagrande om han inte fått även detta jobb på ett säreget sätt. Den här gången behövde han dock inte plocka sopor – det räckte med att bygga några plåthästar och engagera inte mindre än 14 000 Taipei-bor.

Projektet Trojan Horse gick ut på att placera åtta mobila plåthästar runtom i staden. Invånarna hade sedan fyra dagar tid på sig att skriva ner kommentarer och önskningar riktade direkt till Mayor Ma, stadens symboliska ledare. För var dag flyttades hästarna närmare stadshuset och på den femte dagen kom Ma ut från sin högborg.

- Jag hade försökt få kontakt med honom i flera dagar utan resultat. Men när hästarna nådde stadshuset skred han ner från sitt elfenbenstorn och började läsa breven, han gav efter för folkets tryck. Största delen av breven handlade om miljöfrågor. Många talade om floden och skämdes för att den är så nedsmutsad, andra var bekymrade över trafiken. Någon undrade varför Mayor Ma låter lamporna vara tända i stadshuset även då ingen jobbar där. Jag var väldigt tagen över hur öppet invånarna vågade kritisera stadens ledning. Vi kommer att beakta de önskemål som kom fram i breven när vi planerar deltaområdet.

De önskemål som kom fram i breven spelar en väsentlig roll när Casagrande med sitt team planerar deltaområdet. Men utan de trojanska hästarna hade det inte heller blivit något jobb.

I början av sin karriär gjorde Casagrande en hel del installationer i Finland tillsammans med Sami Rintala men under senaste år har han varit alltför upptagen utomlands. Att göra något för sitt hemland är ändå ingen främmande tanke.

- Det förvånar mig att Finland som av Det världsekonomiska forumet i flera års tid rankats som det ledande landet inom miljöteknologi inte klarat av att använda sin kunskap. Det pratas vitt och brett men ingenting händer. Det som behövs är en Martti Ahtisaari, en Esko Aho eller en Paavo Lipponen som fungerar som språkrör mellan beslutsfattare och miljöfolk. De är alla män som kan slå näven i bordet och få något till stånd och jag ställer gärna upp som assistent om det behövs.

Så i fall någon av herrarna Ahtisaari, Lipponen eller Aho vill ta tag i utmaningen är det bara att slå en signal åt Marco Casagrande. Han kan både rita hus och bygga dem. Och framförallt; om herrarnas idéer plötsligt tar slut har Casagrande nog visioner så det räcker.

"Casagrande är en visionär. För dem som är fjättrade vid vardagens realiteter kan hans tankar ibland framstå som besynnerliga men i drömmens värld är altting tydligt. Känslighetens diktatur förenar oss."

Jääkko Hämeen-Anttila, professor i arabiska och islamforskning.

"Marco är en utmärkt idékälla. Han är en realistisk drömmare som förverkligar sina idéer på de mest olika sätt - som en paviljong, som en installation, som ett hus på berg, som en tidning på mandarinspråk, som en workshop, som en text. I sin kreativitet överskrider han alla gränser - han söker inspiration i cirkus, vetenskap, dockteater, motorcyklar, militären, ekologiskt hållbara sätt att leva, religion, natur ock fyrverkeripjäser."

August Künnapu, Estnisk målare och chefredaktör för kulturtidskriften Epifanio.

PROFIL

Marco Casagrande

Född: 1971 i Åbo, flyttade som 2-åring till Övertorneå.

Familj: Gift, två barn.

Bor i: Åbo

Utbildning: Arkitekt från Tekniska högskolan i Otnäs. "Det var aldrig frågan om ett val - det skedde automatiskt."

Arbete: Arkitektbyrån Casagrande & Rintala 1999-2003, Casagrande Laboratory fr.o.m. 2003. Specialist på arkitektoniska installationer och stadsplanering. "Jag jobbar alltid i team men kör inte med någon standardsammansättning. Det är alltid nya arkitekter, ingenijörer, suderande och konsnärer som engageras."

Uttställningar: Casagrandes verk har visats tre gånger vid biennalen i Venedig samt på konstutställningar i Havanna, Yokohama, Florens, Puerto Rico, London och Bombay.

På fritiden: Kör enduro-motorcykel.

Som barn ville jag bygga snöslott.

Hänförs av skogen.

Motsätter mig rangordning av människor, det är mänskligt att ranka folk men jag tycker inte om det.

MARCO OM

Köpcentra: Tristessens katedraler. Det är tragiskt att folk tillbringar sin fritid i dem. De borde vara ute i skogen och plocka svamp i stället.

Främlingslegionär vs legosoldat: Främlingslegionen är en traditionell armé där disciplinen är stenhård och soldaterna lojala. Livet som legosoldat är mer skoningslöst och våldsamt.

Tatueringar: De är vitsiga. Jag skulle vilja tatuera Nattvarden (da Vincis målning) på mitt bröst.

Värnplikt: Det skulle räcka med allmän plikt för både män och kvinnor.

Gammalt vs nytt: Gammal arkitektur är genialisk, ett gammalt hus håller i århundraden om bara taket är okej. Hantverket saknas i nya byggnader, de har ingen aura.

Redrum

a + d
Georgian architecture magazine interview 1 / 2004.

Tamaz Giorgadze: As you once wrote, "Kindness is real reality"..."Urban planning must find a way to be connected into real things"...Don't you think that architecture cannot turn toward real reality independently? It can be a catalys, a medium - and this process requires crucial changes in mass consiousness itself...

Marco Casagrande: Architecture can be real reality. Construction nonsense is needed as well, but that has nothing to do with real architecture. Architecture, humanism, urban planning and art can find a way to reality by means comparable to the actions of a religious mysticism. One must be sensitive enough to feel the subconscious realities and interfaces and professional enough to find out the tools to work with them. One has first have to have something to say and then find out the methods how to say it.

T.G.: Real reality lies beyond the surface of life, but the surface itself is no less real. This "surface reality" is strong on its feet and will not give in so easily either...How, by what means can we push throught toward real reality?

M.C.: People sense the real reality. People know what is true in the end. Architecture is traumatized by building industry and other external dominances to react for it. Design has replaced reality. The mediator between the head and the hands must be the heart. Artchitecture should be this heart.


T.G.: RedRum opens up the usually inaccessible space, introducing freedom as the new quality of architecture. Is this how we should understand the RedRum?

M.C.: Redrum is a space articulated to open up possibilities to think, like a temple.

T.G.: Reality can be considered as teh balance between freedom and constraint. What does this balance - or reality, if you like - mean to you?

M.C.: Real reality is something that you can no longer speculate - like kindness. Kindness is just kindness. This is this, and this is nothing else, but this is this.

Marco Casagrande - Tamaz Giorgadze
2004 Redrum. a + d. Tbilisi. 130-131.

---

link: REDRUM

Potemkin

For me Potemkin is the starting point of revolution. I am continuing mentally attached with Potemkin and seeing where the revolution is taking me. Potemkin stands in the crossroads where the modern man has to define his relationship with the nature. We have all the tools needed for a sustainable solution of human existence in the technological world. Now we also have all the tools to destroy the world. Architects, artists, urban planner, environmental planners and humanists must find their position and responsibility in this turning point. Potemkin stands as the Acropolis to be the post industrial temple to think of the connection between the modern man and nature. I see Potemkin as a cultivated junk yard situated between the ancient rice fields and the river with a straight axis to the Shinto temple.

Potemkin
Park for post-industrial meditation.
Kuramata village by the Kamagawa River, Echigo-Tsumari, Japan.

Marco Casagrande

2003  Potemkin. Echigo Tsumari Art Triennial 2003 - catalogue. T0kyo: ArtFront. 96-97.